AMANDA BERG

Nu ligger jag på en tältsäng i min lägenhet på Söder. Det känns ju helt sjukt egentligen. Men bra givetvis. Nu ska jag lägga mig och se klart en film jag påbörjade på bussen, sen är det nog läge att sova. Imorgon ska jag lösa lite nödvändigheter till lägenheten, hämta lite saker och ha ett möte. Fint fint!

Pic. Sofia Ajram

Jag tycker alla borde läsa den här artikeln från HD idag. Patrik Lundberg beskriver rasism gentemot dem som vi svenskar har en tendens att kategorisera som "Kineser". Jag tror att många av oss känner sig träffade i det han skriver, även om det kanske inte var menat att skada eller göra någon annan illa. Hur som helst så berör den och jag hoppas att vi alla kan tänka några gånger extra på vad vi säger och på hur vi beter oss mot andra.

Jag ligger på mitt flickrum och tänker djupsinnigt kring livet. Låter tankarna skena iväg till främmande städer och oupplevda ting. Mitt i tänkandet hemsöks jag av skilda former av beslutsångest. Eller det finns väl kanske bara en av den sortens ångest, jag vet inte. Jag är som en enda opposition hela jag. Deppig och lycklig, oberoende men fastnaglad på samma gång. Har så smått insiktsfullt fastställt att jag tvingas göra förändringar. Jag ser fram emot en omställning, den hade behandlat mig väl. Åh herre gud. Ibland vill jag skriva så många saker här, bara öppna upp mig själv till mitt innersta dunkla fragment som näst intill ingen annan än jag ensam känner till. Kanske gör jag det någon dag, vi får se.

Så stod jag plötsligt där, övergiven på perrongen. Jag blickade efter tåget tills det förvandlades till något nästintill omärkbart och försvann mot landet i fjärran. Jag vände mig om, tände min cigarett och började traska hemåt med små små steg. Det tog emot i vartenda ett och jag kände mig återigen ensam och liten i den vid tidpunkten tillsynes gråa vardagen. Drottningtorget var tomt på existens och det verkade nästan som att alla andra hade lämnat Göteborg med dig...

Cannes är vackert. Lite som att bevista en annan himlakropp. Jag hyser en kärlek till den franska jargongen och jag älskar att betrakta alla dessa egendomliga individer. Idag har vi skådat både Courtney Love kopior med matchande maskuliner och Pippi när hon skrudat om sig till Prussiluskan (är lite vacklande på bokstaveringen där). Vi har inmundigat grillad lax av hög kaliber, dividerat en flaska vitt, tagit en strandpromenad, letat febrilt efter ställen som kränger cigaretter, blivit stalkade av en alldeles för ålderstigen och alldeles för solbränd New Yorker, samt druckit öl med en fransk komiker som absolut inte behärskade det engeska språket (därav även jobbat med teckenspråk). Nu är klockan relativt lite och det är dags för oss att sova. Ville bara meddela att jag stormtrivs. Nightie y'all.

Jag sitter på min Samsonite-resväska på en busshållsplats någonstans i Köpenhamn. Jag känner mig så väldigt liten här. Fast ändå inte. Jag spenderade en timma på färjan och det kändes som världens längsta. Jag gick runt i en atomsfär av separationsångest, ett besvärligt mode, rastlöshet och förbistring. Främst för att jag helt glömt bort i vilken del av farkosten min buss huserade. Så typiskt mig. Bara sväva runt och glömma bort allt som är visentligt. Jag satte mig i Panoramacafét och drack en Cappuccino. Något jag aldrig gör annars. Dricker Cappuccino dvs. Jag tycker om mitt kaffe svart och ofördärvat. Lite beskt och gärna alldeles för starkt. Så är jag med det mesta. Lever nog lite efter konceptet "ska det va så ska det va". I all sin enkelhet.

 

Jag måste se så lustig ut när jag sitter här, kom jag på nu. Ett par blommiga shorts som egentligen är skapade som underkläder och som jag idag, efter två dagars nyttjande, fann i allra högsta grad genomskinliga. På det bär jag min skinnjacka och den egendomliga vita jackan som i skrivande stund får agera värmande täckmantel. Plus att jag sitter ihopkrupen på min lilla resväska och skriver i ett litet anteckningsblock. Jag gillar ändå tanken lite. Det här förhand skriveriet har blivit lite av mitt nya tidsfördriv. Man får minuterna att springa iväg i minst den binära hastigheten. Så som det känns.

 

Jag har varit hemifrån i sexton dagar nu. Oftast när jag är hemifrån mer än en vecka finner jag det skönt att komma tillbaka. Ni vet, borta bra men hemma bäst. Inte nu. Inte idag. Om jag hade kunnat hade jag antagligen stannat ett tag till. Tror liksom inte att jag hade tröttnat på det där. Det känns redan som att Hamburg har blivit en liten del av min vardag och det känns så vemodigt att lämna det, dem och dig för Göteborg. Förvisso saknar jag mina vänner därhemma. Det ska bli fint att umgås med dem igen.

 

Fyrtio minuter kvar tills bussen avlägsnar sig ifrån Köpenhamn och tar mig hem till Göteborg. Framför mig står två japaner och talar om något jag verkligen inte kan förstå. Men dem verkar exalterade. Det är förvisso det intrycket jag alltid får av japaner. Till vänster om mig står en tysk ålderstigen man. Han ska resa till Linköping. Det vet jag, för han frågade mig hur lång tid det skulle ta. Efter det att han berättat för mig att jag borde sluta röka. Jag vet. Jag skyller det ständigt på mitt jobb, och tänker så göra ett tag till. Även om det kanske inte är helt sanningsenligt.

 

Nu tänker jag ägna en stund åt att studera det lilla jag kan skymta av stan från min placering här på väskan. Sen ska jag beakta alla dessa språk och dialoger som florerar på en väldigt liten yta. Vi ses i Göteborg!

Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där? I knew there was nothing he could do. I also knew I was incapable of tending to an infant. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid? En uråldrig tysk symaskin. Vad var det senaste du såg på tv? Det minns jag faktiskt inte. Jag ser aldrig på tv. Men det som kommer närmast är väl Pluras kök på tv3 play. Utan att se efter, gissa vad klockan är? Åtta någonting. Bortsett från datorn, vad hör du just nu? Ligger i designersoffan i Hamburglägenheten, lyssnar på Feber & Facebook playlisten på spotify och dricker vatten.

Jag längtar tillbaka ibland. Inte till något specifikt. Bara många olika tidpunkter i mitt snart tjugotvå åriga liv. Många gånger önskar jag att jag kanske hade stannat lite längre på samma plats eller tagit vänster istället för höger i vägkorsningen. Ibland skulle jag vilja lägga i backen och köra skitlångt. Stanna upp där saker gick fel, tänka om och göra rätt. Men det är ju så det funkar. Misstag och felaktiga beslut gör en klokare i slutändan. Om det biter på mig vet jag inte. Jojjan brukar säga att jag är hopplös. Jag säger att jag är förvirrad. Han säger att jag har en hjärna med två hjärnceller som ständigt är oense. Jag brukar bara nicka och hålla med.

Jag skulle vilja fortsätta lite till, men nu är hjärncellerna oense igen och vägrar formulera. Dessutom skulle det resultera i ett ganska långt inlägg som bara skulle gått ut på att dumförklara mig själv. Ibland är jag faktiskt ganska smart. Nästan sådär så att jag vill klappa mig själv på axeln och mata mig med kex. Dock vet jag ganska lite om väldigt mycket, och jag är världens sämsta på att förklara saker och ting. Och helt totalt värdelös på att komma till punkt. Som nu exempelvis. Därför sätter jag någon form av osammanhängande punkt här. Punkt hej.

Solen omfamnade mig där jag satt. Det var en blandning av njutning och distansering. Jag kände inte. Ingenting alls, mer än ett uns av velbehag. Just då hade jag allt. Fast ändå ingenting. Boken låg bredvid och togs upp med jämna mellanrum. Musiken strömmade ur de halvkassa machögtalarna, snabbkaffet stod bredvid och likaså en välfylld vattenflaska. Det röda marlboro paket låg i tryck förvar bredvid sitt tänddon. Och det var allt jag krävde av livet just då. Sommaren kändes helt plötsligt mer påttaglig än någonsin och det gjorde mig lite lycklig.

Kom på nu att jag glömde länka till min lista på Nyheter24 nu i fredags. Men den går ju fortfarande att läsa vet ni, så jag länkar nu istället. Klicka på bilden som sagt.