HEY, MY NAME IS SPIDERMAN.



Tomhet utan botten. Som spindelmannen utan sina superkrafter. Ibland vill man bara uttrycka sig på något vis, men fastnar i tanken och kommer inte längre än så. Ett ordlöst scenario som växer inombors och skapar någonting som man omöjligt kan avgöra om det är någonting härligt eller åt helvete jobbigt. Där finner jag mig själv nu. Utan superkrafter och inget jävla spindelnät över huvudtaget. Jag vet inte om det är kylan, avsaknaden på mat i kylskåpet eller bara den där... jävla känslan. Jag gör aldrig saken bättre heller. Deppar ihop fullkomligt totalt och lyssnar på musik som förstärker det där. Tusen gånger om. Jag tar en promenad och snöar bort istället. Musiken följer med. Hej.

VI GÖR DET IGEN.



Tillbaka, igen. Det är konstigt att det känns lika bra varje gång. Jag trivs bäst hemma, som man säger. Ändå ger man sig alltid ut på äventyr på vägen. Har nog äntligen insett litegrann hur jag fungerar. Nu gör jag det på mitt sätt istället, lite som jag vill ha det liksom. Det blir alltid så mycket trevligare då. Tack och välkomna tillbaka.