AMANDA BERG

Cannes är vackert. Lite som att bevista en annan himlakropp. Jag hyser en kärlek till den franska jargongen och jag älskar att betrakta alla dessa egendomliga individer. Idag har vi skådat både Courtney Love kopior med matchande maskuliner och Pippi när hon skrudat om sig till Prussiluskan (är lite vacklande på bokstaveringen där). Vi har inmundigat grillad lax av hög kaliber, dividerat en flaska vitt, tagit en strandpromenad, letat febrilt efter ställen som kränger cigaretter, blivit stalkade av en alldeles för ålderstigen och alldeles för solbränd New Yorker, samt druckit öl med en fransk komiker som absolut inte behärskade det engeska språket (därav även jobbat med teckenspråk). Nu är klockan relativt lite och det är dags för oss att sova. Ville bara meddela att jag stormtrivs. Nightie y'all.

Jag sitter på min Samsonite-resväska på en busshållsplats någonstans i Köpenhamn. Jag känner mig så väldigt liten här. Fast ändå inte. Jag spenderade en timma på färjan och det kändes som världens längsta. Jag gick runt i en atomsfär av separationsångest, ett besvärligt mode, rastlöshet och förbistring. Främst för att jag helt glömt bort i vilken del av farkosten min buss huserade. Så typiskt mig. Bara sväva runt och glömma bort allt som är visentligt. Jag satte mig i Panoramacafét och drack en Cappuccino. Något jag aldrig gör annars. Dricker Cappuccino dvs. Jag tycker om mitt kaffe svart och ofördärvat. Lite beskt och gärna alldeles för starkt. Så är jag med det mesta. Lever nog lite efter konceptet "ska det va så ska det va". I all sin enkelhet.

Jag måste se så lustig ut när jag sitter här, kom jag på nu. Ett par blommiga shorts som egentligen är skapade som underkläder och som jag idag, efter två dagars nyttjande, fann i allra högsta grad genomskinliga. På det bär jag min skinnjacka och den egendomliga vita jackan som i skrivande stund får agera värmande täckmantel. Plus att jag sitter ihopkrupen på min lilla resväska och skriver i ett litet anteckningsblock. Jag gillar ändå tanken lite. Det här förhand skriveriet har blivit lite av mitt nya tidsfördriv. Man får minuterna att springa iväg i minst den binära hastigheten. Så som det känns.

Jag har varit hemifrån i sexton dagar nu. Oftast när jag är hemifrån mer än en vecka finner jag det skönt att komma tillbaka. Ni vet, borta bra men hemma bäst. Inte nu. Inte idag. Om jag hade kunnat hade jag antagligen stannat ett tag till. Tror liksom inte att jag hade tröttnat på det där. Det känns redan som att Hamburg har blivit en liten del av min vardag och det känns så vemodigt att lämna det, dem och dig för Göteborg. Förvisso saknar jag mina vänner därhemma. Det ska bli fint att umgås med dem igen.

Fyrtio minuter kvar tills bussen avlägsnar sig ifrån Köpenhamn och tar mig hem till Göteborg. Framför mig står två japaner och talar om något jag verkligen inte kan förstå. Men dem verkar exalterade. Det är förvisso det intrycket jag alltid får av japaner. Till vänster om mig står en tysk ålderstigen man. Han ska resa till Linköping. Det vet jag, för han frågade mig hur lång tid det skulle ta. Efter det att han berättat för mig att jag borde sluta röka. Jag vet. Jag skyller det ständigt på mitt jobb, och tänker så göra ett tag till. Även om det kanske inte är helt sanningsenligt.

Nu tänker jag ägna en stund åt att studera det lilla jag kan skymta av stan från min placering här på väskan. Sen ska jag beakta alla dessa språk och dialoger som florerar på en väldigt liten yta. Vi ses i Göteborg!