Jag ligger och kokar av värme under mitt duntäcke på soffan hemma hos pappa, som så många gånger förr. Hoodtröjan orkar jag inte ta av mig, för datorns glödheta underrede står i vägen och krånglar till. Jag är så varm nu att jag nästan dör, men ändå oförmögen att agera. Istället skriver jag här och nu. Skjuter upp döden en stund och låter fingertopparna svettas istället. Jag känner mig lite ensam inatt. Inte nödvändigtvis på ett sätt jag tycker är jobbigt, utan mer den där känslan som avslöjar sig ibland när man saknar någon, fast det känns skönt. Inte skönt på det sättet att jag hade valt ensamheten just nu, om jag fick lov att välja. Mer en kittlande tanke. Längtan. När man spenderat trettio nätter och trettio dagar tillsammans utan stopp krävs det inte mer än en millisekund utan honom för att börja längta lite igen, och det tycker jag är fint det.