Ni vet den där känslan. Då när man vill någonting mer än någonting annat och man bygger någon form av inre stress av rädsla för att det där, någonting, inte kommer att hända. Eller inte kommer att bli som man har tänkt sig. Saker blir sällan som jag tänker mig, därför räknar jag aldrig med något. Aldrig med någon. Räknar med ingenting, för att slippa bli besviken. Nu vill jag det här så mycket att jag dör. Åka bort för en stund. Lämna dig ett litet tag. Nu är jag trött på dig, Göteborg. Snälla, ta inte det här ifrån mig. Jag behöver ingenting så mycket som jag behöver det här. Drömmer mig bort från dimmiga dagar.