AMANDA BERG - OCH ALLA HAR NÅGOT ATT BEKÄNNA.

Musiken sipprar in i mina öron. Jag kan nästan se ljudvågorna framför mig. Det låter jazzigt. Dom sitter framför mig och gör grafiska underverk. Eller missöden kanske. Det återstår att se. Okreativt mode idag tydligen, verkar det som. Händerna fryser och längtar efter värme. Kanske ett duntäcke och en rulle. Kanske känna ögonlocken tyngas av trötthet för att så småningom slutas helt. Bara för en stund. Nu nynnar han på verser. Jag kan inte tyda vad det är han sjunger på, men det känns ändå ganska oväsentligt. Den andre lägger huvudet på sned och klickar frenetiskt på musknappen. Jag undrar vad det är han gör, egentligen. Jag gillar ovetskapen. Den är spännande. Även om det är saker som man egentligen inte alls behöver någon vetskap om. Eller kanske är det någonting av stor vikt. Ett avgörande som hade kunnat förändra någonting. Men nyfikenheten är fin som den är. Därför låter jag bli att titta efter. Alla har något att bekänna, men vissa håller det osagt. Jag tänker.

Jag flyter med i dimmiga dagar. På ett ljusgrått moln som färgas rosa från och till. Ibland är det svårt att ställa skärpan och man låter sig försummas i timmar och minuter som kör förbi utan att någon hinner märka något. Eller så märker alla utom jag. Ibland hinner verkligheten ikapp. Deal with it. Fast man egentligen inte kan förmå sig. Ibland önskar jag att jag vore mer som dig. Eller henne. Ibland undrar jag om någonting är fel eller om alla andra, innerst inne, känner likadant. Enda skillnaden är att jag inte kan bemästra problemen så som du. Så som dom. Är man en svagare person då? Eller bara annorlunda. Ibland ser vi människor på staden. Vi tänker att vi vill ha det som dom. Ett problemfritt liv. Där de som för dom är problem, egentligen handlar om saker som vi själva har slutat lägga någon vikt i för att de är så oväsentliga i jämförelse. Dom ser lätta ut, som dun i vårvinden. Glada och obekymrade. Sedan inser man att allt det där är en illusion. Vi är alla likadana, fast på olika sätt.