Så stod jag plötsligt där, övergiven på perrongen. Jag blickade efter tåget tills det förvandlades till något nästintill omärkbart och försvann mot landet i fjärran. Jag vände mig om, tände min cigarett och började traska hemåt med små små steg. Det tog emot i vartenda ett och jag kände mig återigen ensam och liten i den vid tidpunkten tillsynes gråa vardagen. Drottningtorget var tomt på existens och det verkade nästan som att alla andra hade lämnat Göteborg med dig...